Redan 10,5 vecka!

Mycket har hänt sen sist. Kattungarna är nu redan 10,5 vecka och de har varit på semester hemma hos "farmor" Anneli medans jag var bortrest över Kristi Himmelsfärdshelgen. Anneli kom snabbt på ett smeknamn till tjejen och numera kallas hon Flinga till vardags. Killen kallas Flip eller Flippen.
Idag har vi varit hos veterinären och tagit första vaccinationssprutan. Eftersom det skedde så pass sent så kommer nu kattungarna att stanna här tills de är drygt 13 veckor gamla och vara leveransklara i början av juli.
Det är inte lätt att få bra bilder på de här små vildkatterna, framförallt inte på samma bild!
Men här kommer iallafall 2 dagsfärska bilder:

Tiden går för snabbt!

Tiden går alldeles för snabbt, jag hinner inte riktigt med...
Kattungarna har nu hunnit bli drygt 6,5 vecka och de har även fått sina namn!


Här är tjejen S*Toscabelles For Once in My Life (brunsköldpaddsmaskad)



Och här är killen S*Toscabelles Flip the Diamond (brunmaskad).


Båda är till salu!
Killen endast till sällskap då han har begåvats med en charmig vit svanstipp (vilket inte är tillåtet på utställning eller till avel). Tjejen är lite låg på det vita men går att ställa ut.

4 veckor idag!

Jag hade hoppats kunna fota kattungarna lite mer under påskhelgen när man var hemma och ledig men en magsjukebacill (på mig) satte stopp för det dessvärre.... Nu kommer ett par nya bilder på 4-veckorsdagen iallafall.
Jag har provat att introducera lite välling för ungarna men det verkar inte särskilt intressant. Dixie och Molly kastar sig däremot över fatet så det verkar ju vara väldigt mumsigt trots allt. Lite roligt såg det ut när lillkillen istället med bestämda steg (nåja) gick fram till skålen med torrisar och började sätta i sig dem!

Dixie & Molly gillar vällingen

Mums, mums!

Utanför boet

Idag tog kattungarna sina första steg utanför boet. Det gick på lite darriga ben men de var välldigt nyfikna på världen så snart är det nog full rulle.

3 veckor!

Idag fyller småttingarna 3 veckor. Killen väger nu 352 gram och tjejen 306.

Man märker väldigt tydligt att de nu börjar vara med mer på noterna. Inte så de svarar på tilltal precis men de tittar och lyssnar iallafall när man pratar med dem. De har också blivit mer nyfikna och har börjat kika ut från bolådan så det är nog bara en tidsfråga innan den första har vågat sig på att klättra ut från boet.

Puss, puss

Ungarna blir verkligen bara sötare och sötare för varje dag som går. Man är tvungen att pussa på dem stup i ett när man tar upp dem!



Tyvärr verkar inte det uppskattas lika mycket av kattungarna än så länge utan de skriker mest i högan sky tills mammakatt kommer till undsättning.


Nu har ögonen öppnats ordentligt även på tjejen så hon börjar bli riktigt gullig. "Farmor" Anneli (S*Zemlan's helig birma) tror att hon är en blåsköldpadda och faktiskt är det ju lite grå ton över nosen. Hoppas det blir så!

Bättre och bättre dag för dag...

Vi kan se!

Med lite assistans lyckades vi ändå få till en bild på båda ungarna! Ögonen har nu öppnat sig på båda två, fast fortfarande bara lite på "trekvart" vilket gör att de just nu ser rätt knäppa ut. ;-)

Skaffat barnflicka

Döm om min förvåning ikväll när jag lyfter av locket på bolådan och där inne ligger Molly och ungarna!

Dixie kom sen och la sig i godan ro utanför boet och verkade tycka det var utmärkt att ha fått en "barnflicka".

När jag tog ungarna och började väga etc (och de som vanligt skriker i högan sky) blev Molly lika orolig som Dixie och ville hämta tillbaka dem. Nu ligger de allihop därinne i transportburen och trängs och alla hjälps åt att slicka varann.

Jag får väl låta henne hållas ett tag men ha koll så hon inte är i vägen när de vill äta. Just på den punkten är det nog bäst att Dixie får sköta sig själv.

Idag är vi 2 veckor!

...och de vill inte vara med på bild!

Kattungarna är nu 11 dagar och båda har passerat 200 gram. Den ena, som jag är ganska säker på är en brun kille, är hela tiden 10-20 g över den andra i vikt. Den andra skulle kunna vara en tjej, men det är jag inte lika säker på. ;-)

Det är inte lätt att fota dem fast de är så små. Man lägger ner dem bredvid varann och vips har de börjat kravla iväg åt varsitt håll...
Snart kommer nog ögonen att öppnas. Det har börjat litegrann på killen som synes.

Och så var de bara 2...

Idag förlorade vi den andra lillkissen också. Vi försökte med stödmatning och det såg ut att gå bra men vikten gick bara mindre och mindre. Det var som den inte kunde ta till sig näringen. Skönt ändå att det fick gå snabbt istället för att förlänga det hela ytterligare. Men ändå...SORG!

Nu måste vi försöka fokusera på de två som lever! De blir idag 1 vecka. De har ökat i vikt precis som de ska, och beter sig precis "som vanligt". Jag hoppas verkligen det får fortsätta så!!

Hoppet är det sista som dör

2 av ungarna fortsätter att öka bra i vikt men lilla minstingen hade tappat ännu mer idag. Den är nu ungefär hälften i vikt av de andra. Ändå verkar det vara gott gry i den; kravlar och piper och snuttar på mammakatt. Jag försöker stödmata emellanåt för att den ska få i sig lite extra näring men det är inte så populärt. Lite går förhoppningsvis ner iallafall. Jag hoppas verkligen att den orkar kämpa på och överleva. Ju fler dagar som går desto jobbigare blir det ju om det skulle gå illa... Tyvärr gör oron att det inte är så roligt att hålla på och fotografera och visa upp som jag brukar, men än så länge är de ju fortfarande bara i "råttstadiet" så det kanske inte gör så mycket. En gissning är iallafall att de andra två är pojkar. De börjar få lite färg på öronen så jag skulle tro att de blir bruna. Vi får väl se längre fram om jag har gissat rätt...

Två upp, en ner

‎2 av ungarna ökar bra i vikt men den tredje tappar på samma sätt som den som dog. Hoppas inte det ska bli samma sak med den här. Fast än så länge verkar den ändå pigg, om än mycket mindre än de andra. Inser att jag varit väldigt förskonad vid tidigare kullar. Jag har ej haft kull så ofta men det har alltid gått bra och jag har aldrig förlorat någon unge, inte heller behövt stödmata etc

Sorg

Säg den lycka som varar... I morse låg en av ungarna till synes livlös och den gick ej att rädda. Det är första kattungen jag förlorar och även om jag hela tiden varit medveten om att sånt här kan hända som kattuppfödare så är det ändå så oerhört sorgligt när det sker. Ändå är det väl bättre att det händer så här tidigt innan de har hunnit bli några personligheter, men ändå...det känns tungt.

Fabulous four

4 små småttingar. 2 är lite större och 2 är lite mindre. Jag tror att det är de förstfödda som är de stora, de har ju lite försprång med ätandet, men säker är jag inte eftersom jag inte vägde och märkte dem direkt. Jag vet ännu inte vad det är för kön på dem. Dixie är väldigt mammig och beskyddande och blir mycket orolig om jag tar en unge alltför länge så jag låter bli det, jag tycker det är viktigare att de får lugn & ro.

4 små råttisar

Dixie och alla ungarna verkar må bra. Varje gång man tittar till dem så ligger de och diar, men här passade jag på att fota när Dixie hade smugit iväg för en kort stund. Alla fyra syskonen på rad, så mysigt! Än så länge är inte kattungarna mycket att visa upp när de bara ser ut som små råttor men de har sin gulliga charm ändå. Eller är det bara matte som tycker det?! ;-)

Idag kom de!

Idag kom kattungarna! Det började på eftermiddan. Dixie tyckte att inuti fåtöljen vore en jättebra boplats så jag fick först tillbringa en timme med att försöka locka ut henne därifrån. Sen låg hon och kämpade och inget tycktes hända. Plötsligt kunde jag se att det syntes 2 fosterblåsor därbak! Eftersom jag vet flera såna fall där det var ett snabbt kejsarsnitt som gällde i det läget blev jag lite orolig. Skulle hon fixa det själv eller skulle jag åka in... Ringde till Djursjukhuset Animalen för att kolla vad de tyckte och om de isåfall hade kapaciteten eller om det var Bagis som gällde. Hon jag pratade med var osäker på detta eftersom det nyss kommit in en annan akut operation så hon bad att få kolla upp saken och ringa upp. Under tiden jag väntade på det var plöstligt en unge ute! Och sen vips en till! Dixie hade fullt sjå att ta hand om dem båda. Detta var vid 17-tiden. När jag skulle ta en bild för att skicka till "farmor" upptäckte jag plötsligt ytterligare en fosterblåsa därbak. En unge till på väg! Men den lät vänta på sig, inte förrän vid 21.30 så ploppade den ut, tätt följd av nr 4! Rekord för oss! :-) Så många ungar har vi inte haft sen min husis Tosca fick sin kull 1999. Alla verkar må bra. Jag har vägt dem (alla vägde runt 95 g) och märkt dem och nu låter jag dem vara i fred nu i bolådan så de kommer till ro.

Dag 64

Nu börjar verkligen det där med väntans tider.... Idag är det dag 64 från första parningsdagen. Fast jag är i och för sig tveksam till om de fick till det den där första dagen, så isåfall är det bara dag 63. Hur som helst så närmar sig tiden för nedkomsten. Dixie ser ut som en liten fotboll så det ska bli spännande att se hur många som finns därinne...

Vi väntar kattungar!

Nu börjar det bli dags att skaka liv i den här kattungedagboken igen för jag hoppas och tror att vi väntar kattungar igen!
Dixie har varit på dejt hos S*Zemlans helig birma och träffat deras stiliga "Nasse-Frasse". Det är nu nästan en månad sen hon var där och hon börjar visa tydliga tecken på att vara dräktig.
Så nu håller vi bara tummarna att allt går bra!