Nyfikna på livet

Jag har varit upptagen med Järvas utställning de senaste dagarna så jag har tyvärr inte hunnit ägna mig speciellt mycket åt ungarna... nu har de iallafall blivit 2,5 vecka och kommit upp i 233 resp. 240 gram. Samma vikt som både Muffin & Charlie hade vid 1,5 vecka så det är inte så konstigt att jag tycker dessa är små och "ynkliga"... ;o)

De har nu blivit lite mer nyfikna på sin omgivning så när jag tog upp dem på sängen så kravlade de omkring och försökte upptäcka världen istället för att bara skrika på mamma.

Inte bara ungarna är nyfikna utan även Freja som ivrigt väntar på att de ska bli tillräckligt stora för att leka med...

Tjejens ögon är nu också nästan helt öppna.

Lite rund & go är jag nog ändå...

Och lilla pojken ska väl också få vara med på en bild.

Borta!

I morse när jag vaknade var bolådan tom igen. Jaha, here we go again...
Jag brydde mig inte om att leta först eftersom jag tog för givet att de låg under soffan som sist, men när jag väl tittade där var det TOMT! Kollade snabbt på några andra "lämpliga ställen" men ungarna fanns ingenstans. Dixie själv låg under sängen och såg väldigt nöjd ut med sig själv över att ha hittat ett så fiffigt gömställe som inte matte kunde upptäcka. Jag var tvungen att ge mig iväg för att hjälpa till att bygga utställning som Järva ska ha i helgen. Det var bara att hoppas att gömstället skulle vara så fiffigt som Dixie tyckte. Nu när ungarna har börjat kravla omkring är det ju inte så lyckat om hon tex lägger dem på en garderobshylla där de kan ramla ner. Väl hemma igen på eftermiddagen började jag leta... inga ungar. När paniken så smått började närma sig fick jag hjälp av Lilleman som plötsligt blev väldigt intresserad av en plats under ett skåp och bakom en kartong. Mycket riktigt, där låg de. Puh! Nu är de tillbakaflyttade till transportboxen igen, hoppas de kan få ligga kvar där. Man vill ju ha uppsikt över de små liven!

2 veckor

Nu har det redan gått 2 veckor. Tjejen har nu passerat 200-gramsgränsen och killen är strax under. Å andra sidan har killen hunnit längre med sina ögon. De börjar nu också bli mer nyfikna på omgivningen.

Ögonen är nu i stort sett helt öppna och han är söt som socker.

Tjejens ögon börjar också komma men för tillfället kan man ju undra vad detta är...en gris...eller ?

Lustigt att de har så pass olika utseende. Tjejen är som också mycket ulligare som synes.

Som vanligt vill vi helst titta åt varsitt håll så det inte ska gå att fota oss...

I can see...

Nu är ungarna 12 dagar och pojken har nästan helt öppnat ögonen.
Vikten ligger nu på 175 resp. 182 gram. De ökar max 10 g om dagen vilket känns lite ovant eftersom mina tidigare ungar har ökat 10-20 gram/dag, men de verkar ju nöjda och glada så det är väl ingen fara på taket.

Jag kan se! Men jag gillar inte det jag ser! *skriiiik*

Tjejen väljer fortfarande att blunda men tittar man nära på henne ser man att det börjar öppna sig lite i ögonvrån. Idag tyckte jag också att hon hade blivit mycket mörkare, kanske har hon bara varit senare i utvecklingen?? Det blir kul att se om det blir två olika färger på dem. Igår började jag också tveka om det verkligen var en tjej som jag har varit så säker på hela tiden... inte lätt detta med kattuppfödning! ;o)

En bild till på pojken bara för han börjar vara så söt!

10 dagar

Kattungarna är nu 10 dagar gamla. Pojken börjar öppna ena ögat så smått. Kul! De blir mycket mer personliga när ögonen väl har öppnats. Färgerna börjar också komma mer och mer. Eftersom fötterna fortfarande är rosa kan man kan ana sig till hur markeringarna kommer att bli, eller nåja...man kan ana sig till att det åtminstone blir lite vitt på fötterna. Det ser ut som det kan bli ganska lågt på framtassarna men vi får väl se.

Först ut på bild är "tjejen"

Närbild! Vad tror ni om färgen? Blå? Ljusare än "pojken" iallafall som ser ut så här:

Ena ögat börjar öppnas litegrann

Fortfarande är det inget vidare att lämna det trygga boet
*skriiik*

Nytt boende

Glädjen över att ungarna var tillbaka i bolådan höll inte i sig alltför länge... Dixie och jag hade en lång dust igårkväll där hon bar in dem under soffan och jag bar tillbaka dem. Till slut blev det en kompromiss; jag inredde en transportbur med en fleecefilt och där bor de nu. Först fick den stå i hallen men eftersom de andra katterna levde rullan där så flyttade jag in den i sovrummet så nu står den precis bredvid den andra bolådan. Tydligen är det ok.

Nyfiken Farfar

Nu är den lilla familjen återbördad till bolådan iallafall. Det gick utan alltför stora problem.

Men vi får väl se hur länge de håller sig kvar där...

Väl framplockade från under soffan så måste vi ju ombesörja veckofotograferingen:

Farfar Amarillo hälsar på sina barnbarn
(medan barnbarnen gör sitt bästa för att kila åt varsitt håll för att försvåra fotograferingen)

Dixie tycker jag har förstört ungens "frisyr" som omgående måste fixas till!

Försvunna!

I morse när jag som vanligt skulle väga bebisarna så var bolådan helt tom! Skumt, för inte hade jag märkt att Dixie burit iväg ungarna! När jag vaknade till vid 6-tiden så låg de ju fortfarande i lådan.... Letade i garderoberna och på några andra "bra ställen" och hittade till slut hela ligan under soffan... lät dem ligga kvar för jag hade inte tid att börja flytta dem och ha mig när jag skulle iväg till jobbet. Jag får prova med att ställa lådan på en annan plats i eftermiddag så kanske hon kan luras. Ofta är ju mammorna VÄLDIGT envisa när de väl börjar få för sig att flytta småttingarna. Puh.

Lite större

Idag hade de ökat lite mer i vikt, 128 g för "tjejen" och 123 g för "grabben".
I morgon är de redan en vecka gamla, tänk vad tiden går snabbt!

Femdygnsprognos

Vikten går sakta uppåt och färgen ökar litegrann för varje dag. "Pojken" är något mörkare så jag kan väl gissa att han blir brun, och "tjejen" är lite ljusare så hon blir nog blå. Eller så är hon bara senare i utvecklingen så allt är helt fel eller tvärtom...

De känns nu *lite mer* som kattungar och är inte heller fullt så skrikiga när man tar upp dem. Dixie vågar sig också iväg från boet då och då, något som var otänkbart i början.

Yrvakna i boet. Tjocka och goa magar har de!

"Tjejen" tv och "pojken" th
(jag skriver " " för detta kan komma att ändras som bekant...)

Måndag

Tiden går och ungarna ökar i vikt. Inte mycket men tillräckligt för att man inte ska oroa sig... Imorse visade vågen 107 resp. 108 gram. Det är fortfarande "tjejen" som ligger ett gram över. Egentligen är den här första kattungetiden inte så mycket att stå efter, jag ser fram emot att ögonen ska öppnas så det blir lite mer katt av dem!

Fotoförsök

De är inte lätta att fota minsann fast de ännu bara är i korvstadiet! Trots det så lyckas de pila omkring och vända sig åt olika håll hela tiden. Dessutom skriker de oavbrutet som stuckna grisar så Dixie får panik och jag genast måste lämna tillbaka ungarna för att inte oroa henne mer än nödvändigt. Det har varit svårt nog att få bra bilder på EN unge tidigare, hur det ska gå med två nu återstår att se...tur man har digitalkamera! ;o)

Närbild på "pojken", 3 dygn

Sakta men säkert

De ökar sakta men säkert trots allt. Dagens matchvikter var 99 resp. 100 gram. Det är den jag tror är tjejen som ligger ett gram över hela tiden.
Den ena börjar redan få lite färg medan den andra är ljusare, vore skoj om det blev 2 olika färger på dem.

Dålig ökning

Det händer inte så mycket för tillfället...
Allt verkar iallafall bra med bebisarna men jag tycker de går upp lite ynkligt i vikt. Idag vägde de 91 o 92 gram. Ändå gör de ju inget annat än ligger och diar hela tiden, men de verkar ju pigga och nöjda så det är väl ingen fara. Det är väl för att jag är van att mina andra ungar har ökat betydligt mer i vikt per dag som jag reagerar.

1 dygn

Här är de båda småttingarna. Ser inte mycket ut för världen i det här första "korvstadiet".

Dixie blir alldeles ifrån sig när jag lånar hennes bebisar så jag försöker låta dem vara i fred. Har vägt dem igen iallafall men de hade inte ökat nämnvärt i vikt; 84 resp. 87 gram.

Hona-hane?

Jag har synat ungarna lite noggrannare nu, så gott det nu går med en orolig mammakatt som vill lägga nosen i blöt. Jag *tror* att det är en hane och en hona, men sånt brukar ju kunna ändra sig från dag till dag... ;o) Kul med 2 småttingar iallafall, då kan man ju jämföra dem sen både vad gäller kön och färg. Det vore så kul om det blev en fin hona att behålla. Amarillo är ju farfar till de här ungarna och Belle farfarsmor, så jag har ju alla mina katter utom Freja i stamtavlan. Parar jag sen ungen med "Charlie" får jag in henne också... men det är kanske att gå händelserna lite i förväg!? ;o) Just nu hoppas jag bara på att allt ska gå fortsatt bra, att de får vara friska och äta ordentligt och öka stadigt i vikt. Just den saken verkar det inte vara några problem med, de ligger vid mjölkbaren för jämnan precis som sig bör.

En till

Unge nr 2 föddes 5.35 i morse. Jag hade slumrat till men vaknade av att det var oro i bolådan. Dixie såg dock ut att klara allt galant, hon verkar vara född till mamma. Pysslar om sina små från första sekund. (Något jag iförsig alltid trodde katter gjorde men upptäckte att så inte var fallet när Freja fick sin unge, där dröjde det ett par timmar innan hon fattade att hon var mamma).
Nu så väger båda ungarna 82 resp. 83 gram. Allt verkar bra med dem.
Dixie verkar också förnöjd så jag tror inte det finns fler ungar kvar i magen. Jag trodde nog innan att det skulle bli fler ungar eftersom hon var så pass tjock, men å andra sidan har jag bara fått en unge tidigare och jämfört med det så var det ju dubbelt så många. Och hon var kanske dubbelt så tjock då... ;o)

1 född!

En unge är nu född! Jag tyckte den lät lite rosslig så jag slungade den. Hoppas verkligen att jag gjorde rätt! Det är en sak att kunna det i teorin, en annan att göra det i praktiken med en nyfödd levande varelse. Den verkar pigg ändå och Dixie tar väl hand om den. Passade på att väga den också: 79 gram.

På gång

Nu är det på gång...
Lagom när jag skulle gå och lägga mig vid 1-tiden började Dixie bli orolig. Hon skiftar nu mellan igloon och bolådan och verkar ha värkar men ännu har ingen unge kommit ut.

Falskt alarm?

Var det bara falskt alarm trots allt?! Jag trodde det nästan bara var frågan om minuter men ännu har ingenting hänt. Dixie ligger under soffan och jag uppepå soffan och tittar på tv. Jobbigt att vänta! Det har varit så skönt med Belle som fött på nolltid och dessutom rätt tidigt på morgonen så jag har aldrig hunnit börja oroa mig där. Hon blöder inte längre så det verkar inte vara någon fara, kanske var det "slemproppen" som gått. Jag har hittills aldrig sett någon sån för någon av katterna och verkar inte få göra det nu heller.

Är det dags??

I morse var Dixie precis som vanligt så jag gick till jobbet för några timmar. Det är semestertid och ont om folk så jag vill gärna inte strandsätta mina kollegor... Gick hem mitt på dagen iallafall och det var nog tur för jag tror att det kan börja vara dags! Dixie har blodspår i håren baktill och hon börjar boa in sig så smått i en liten igloo. Inte vad jag hade tänkt som födsloplats, men ok då... Jag hoppas det inte blir allt för lång väntan nu, ju längre tiden går desto nervösare blir jag ju...

Inga ungar i sikte...

Ännu syns det inga tecken på att några ungar skulle vara på väg.
Det är bara att fortsätta vänta...

Inte än väl?!

Vaknade på natten av att Dixie rumstrerade i en kartong. Det är väl inte dags redan?!! I mina tankar är det ju inte förrän i slutet på veckan hon ska ha... Jättesvårt att veta hur man ska räkna, speciellt när det är första kullen för henne. Belle födde ju tex båda gångerna på dag 62, men är Dixie tidig eller sen ?? Räknat från allra första möjligheten till parning är det faktiskt dag 62 idag, men troligen kom inte parningen igång förrän följande dag så enligt min räkning är det dag 61. Inte långt kvar nu iallafall så jag måste göra i ordning bolådan till henne på direkten. Sen om hon väljer att föda i den är en annan femma, men jag hoppas det. Den är ju så fin min nya låda som min pappa har byggt åt mig. Och åt Freja dög den ju bra!

Inget är som väntans tider

Man gör inte mycket annat än väntar när det gäller katter. Väntar på löp, väntar på parning, väntar på ungarna... Nu är det snart dags för min Dixie att få sin första kull. Min fjärde som registrerad uppfödare. Ofta tänker man efteråt att man borde ha skrivit ner vad som hänt för att komma ihåg det bättre. Minnet blir ju inte bättre med åren... ;o) Denna gång tänkte jag därför försöka göra mer än att bara tänka efteråt så jag börjar skriva redan nu!
Den 12 juli är det planerad nedkomst för Dixie om hon nu går sina 65 dygn, det vet man ju aldrig. Än så länge är det väl inte riktigt dags iallafall. Hon ser ut som en liten kanonkula så jag hoppas att det kan vara fler än en unge denna gång. Hittills har jag ju bara fått en unge i varje kull - de är exklusiva S*Toscabelleskatterna! ;o)